Smaklöst eller smaklöst?
Frågan jag ställer mig är vad en lagom nivå av exhibitionism egentligen innebär. Övning i offentliggörandet av sitt liv för de stora massorna borde i slutändan leda till mindre diskretion i samhället i helhet. Plötsligt är det inga problem att sprida privata angelägenheter via nätet, fritt för var och en att tillgodogöra sig. Förr var man däremot aktsam om att "visa upp sin smutsbyk" för andra, med skam och skuld som en naturlig följd av detta, vilket ju också känns fruktansvärt förlegat. Varför känna skam över det som är naturligt och skuld över saker vi alla gör och känner? Lyckligtvis är vi på väg därifrån och inne i en era av frispråkighet. Men frågan kvarstår: Är det var mans önskan idag att slippa vara en privat person? Var kvinnas önskan att få synas, höras, bli uppmärksammad?
Jag är inte emot den strävan om den finns där. Som sagt, att ta del av andras erfarenheter vidgar ens egna vyer. Men jag kan också tycka att det privata är så oerhört värt att bevara. Vad finns det annars som binder oss samman med de människor som står oss närmast, om inte känslor, kärlek, bekännelser, alla inom ramen av ett förtroende för de närmsta.
Därför kan jag ibland känna en stark olust när folk bokstavligt talat viker ut sig själva på Facebook eller sin blogg. Alla ens 628 Facebook-"vänner" ska få veta att man är bakfull, hungrig, kåt, i en relation eller ett fan av "How I met your mother". Det är väl ok, så långt. Men när det kommer till offentligt baktal av vänner och ex, eller en statusuppdatering om att någon i ens närhet dött, då mår jag lätt illa och undrar om inte alla människor av idag innerst inne är små uppmärksamhetshoror. Eller alla människor sedan alltid, fast utan den möjlighet till förmedling som finns i dagsläget?
Det bästa kanske ändå är den gyllene medelvägen? Att vara personlig, men inte intim i den offentliga internetvärlden.
Jag ger er här Lars Winnerbäck som en avslutning på detta inlägg.
då är nog jag en uppmärksamhetshora ^^
skriver både om ex, vänner och dödsfall. men mer för att det ska bli en intressant läsning. däremot blottar jag aldrig mina innersta känslor eller kritiserar en vän offentligt, som jag fortfarande vill behålla som vän vls.
Personligt är bra, då blir läsningen intressant! Jag bara känner att vissa kan bli lite för intima & personliga ibland, utan att tänka på att även andra kan ha privata känslor om det man skriver. T.ex. om någon i ens närhet dör och man basunerar ut det på sin facebook-status-update. Den person som stod den döda närmast kanske inte orkar med att alla gemensamma vänner vet detta just då, utan ville kanske få bearbeta och berätta för sina vänner i egen takt. Där tycker jag att det kan bli smaklöst.
Tror att alla som bloggar måste vara små uppmärksamhetshoror, på något sätt, jag själv inberäknad.
håller med dig om dödsfall.. det handlar ju om sunt förnuft att respektera de närmast anhöriga.
uppmärksamhetshora låter så hårt på ngt vis. men visst är det kul om folk läser ens blogg, annars är det väl ingen direkt mening med att skriva ;)