Idag är jag precis sådär halvförkyld att jag inte kan med att stanna hemma från jobbet, men egentligen känner att det hade varit skönt att vara hemma och vila upp sig lite.

Helgen: Vråltrevlig förfest hos Madde & efterföljande utgång som även den blev vråltrevlig, på fredagen.
På lördagen vältrade jag mig i min bakfylla & tog mig så småningom upp på fötterna för att ta mig till Kungälv & min systers killes födelsedagsfest. Som blev lugn för min del. Gårdagen spenderades i soffan med ett pack näsdukar, thaimat, förkylningstråk & TV.

Nej, inga bilder. Ja, detta inlägg kan klassificeras som ett av de tråkigaste någonsin. Tyvärr folks, energin är inte på topp.

Jag har snöat in på Anita Lindblom. Vilken kvinna, vilken röst!

Vadan detta udda insnöande? Jo, min kära far har köpt sig en Jukebox. Följaktligen spenderades hela förra lördagen framför denna, Fröken Silver slösandes enkrona efter enkrona för att få välja & vraka bland de gamla vinylskivorna. Bland annat kördes Anita Lindblom på repeat under kvällen. Och nä, det är visserligen inte samma sak att lyssna på hennes djupa kvinnostämma på Spotify som från en sprakande vinyl, men det duger fullt & gott.

Men efter att ha lyssnat (läs: obsessat) mig igenom några låtar på en samlingsskiva kommer jag plötsligt till den här: Anita Lindblom – El Amor Si Senor Eso Es... . Och jag kan inte göra annat än dö lite grann av skam & överväldigande pinsamhetskänslor. Visst, 60-talet i all ära, men fick man ens lov att vara såhär pinsam? Lyssnade (jag menar verkligen lyssnade) folk på sån här smörja?!

Den här är fin dock: Anita Lindblom – Kring de små husen i gränderna vid hamnen

Nu ska jag dra till jobbet!

Jag gillar att min statistikkurva som visar antalet läsare på denna blogg skjutit i höjden de senaste dagarna, trots att här inte har skrivits ett jota på en hel vecka. Jag ser framför mig hur ni, törstande efter Fröken Silvers spännande vardagsskildringar & högst nyanserade språk, bänkar er framför datorn varje kväll i någon slags naiv förhoppning om att ett livstecken, om än så litet, ska ha publicerats under dagen. Dessvärre måste jag göra er besvikna, gång efter var annan.

Men hörrni, inte idag!
Igår var det bröllop! Min kära vän Malin vigdes med sin Tomas på Kungälvs fästning, solen sken från en klarblå himmel och ordet JA ekade vackert x 2 i förstklassig akustik mellan den gamla borgens väggar. Vänner & släkt till brudparet var självklart på plats för att fira denna dag & till & med svalorna lät sina vingar slå glädjefnattigt då de gästade bröllopet från ovan en stund.

Sedan blev det limousine-åkning, middag & fest med mängder av tal, spex, underhållning, god mat & dans. Lyckat bröllop, lyckans dag. Nu är de äntligen man & fru!

I brist på bilder på brudparet (jeg var ikke fotogräääf) kommer här en bild som min mamma tog på en något sammanbiten (nervös?) tärna & toastmadame, prebrölloperativt.

När brudparet dragit sig tillbaka och de flesta gäster lämnat var vi 7 tappra själar kvar som inte riktigt kände att kvällen borde vara slut vid halv 3 framåt natten. Efterfest verkade då som ett högst logiskt förslag, glömska som vi var av faktumet att sådana infall borde ha lämnats kvar i den glada 20-årsåldern :P
Men jädrar vilket roligt dygn det var!

Har jag gjort idag. Och förvisso även hans fru.

Har alltså träffat min toastmaster-partner idag & planerat bröllop, wedding, marriage, you name it. Fasen vad det ska bli skoj! Och känsloladdat. Och nervöst. Min partypingla blir alltså en gift kvinna. Vuxen. Vi är alltså vuxna. När hände det?! Förvirringen är total.

Jag minns en gång i ett fluffigt, rosaskimrande förflutet. Hur vi sminkade varandra, slogs om utrymmet framför vår gemensamma badrumsspegel, hade muffinsstunder mitt i natten,  halsade den ljusaste Coca-colan världen någonsin skådat, lekte oskyldiga & skyldiga lekar, låg med huvudena i varandras knän & pratade om livets väsentligheter, öppnade upp oss för varandra, blev festens drottningar tillsammans, hade massagestunder innan sovadags, skällde på varandra om disken, skapade ett "Vi + 2-pojkvänner-kollektiv", levde rövare, levde loppan, hade högläsning, ordnade förfester, flummade i skinnsoffan, skjutsade varandra på cykel, handlade på Willys, satt på vår "balkong", citatade, grät, skrattade & blev attackerade av fiskmåsar.

Då var vi bara 20.
Nu är vi 25. Fem år kan tyckas vara en kort tid. Men mycket har vi lärt oss om livet sedan dess, vuxnare har vi blivit i hela vårt väsen. Och oavsett hur vi förändrats finns det en sak som är helt säker; Ditt bröllop kommer definitivt att bli ett av de där fluffiga, rosaskimrande minnena i mitt hjärta. Min vackra, kära, fina vän ♥