Har spenderat fredagskvällen med min Maddie över lite djupa samtal, en del ytligt skvaller & goda franska bakverk.

Bland annat kom vi in på ämnet "Att gråta av ilska". Och hur förnedrande och jobbigt det är.
Att vara sur är en sak. Surhet är liksom en jämförelsevis ganska ytlig känsla som man behärskar och kan utagera till fullo utan att tappa kontrollen. Ren och skär ilska däremot, den är svår att tygla. Ofta när jag är riktigt, riktigt förbannad och uppfylld av arga känslor som inte riktigt vet var de ska ta vägen, så gråter jag av ilska. Irrationell reaktion egentligen. När man helst av allt vill skälla ut någon efter noter, eller framföra hur orättvist behandlad man känner sig på ett sätt man absolut inte vill ska falla i god jord hos mottagaren, så brister allt. Och man hulkar fram sina anklagelser eller beskyllningar. Man vill sätta sig i respekt, och visa sin vredglödgade ilska så att den andra ska förstå att den begått en oförätt. Istället grinar man som en unge. Och vad väcker det för reaktioner hos mottagaren? Förnedrande är vad det är.

Självklart beror det på graden av ilska och hur nära den människan som vreden är riktad mot man står. Ju närmare, desto mer berörd tillåter man sig att bli. Och desto större ter sig oförätten. Såklart. Vi konstaterade i alla fall ikväll att vi inte är ensamma om detta känslouttryck. Men det är väl inte mindre förnedrande för det, när det kommer till kritan?

Sedan promenerade vi runt i stan lite planlöst, njöt av den vackra sommarkvällen & filosoferade vidare över livet. Fin kväll.