Ibland tänker jag att jag bor i världens vackraste stad.

Denna tanke dyker näst intill aldrig upp i mörkaste, blåsruskigaste delen av november, konstigt nog. Däremot vid den här tiden på året frekventerar den med finess i min sommarlyriska skalle.

Som idag: Instängd på jobbet hängde jag med överkroppen ut genom fönstret i personalrummet för att insupa sommarkvällen med alla mina sinnen. Och räknade ner timmarna tills jag skulle få gå av mitt arbetspass och bara andas in kvällen på riktigt. Väl nere i omklädningsrummet vid 10-snåret, när jag precis stämplat ut, ringde Emelie och vi pratade en stund. Hon sa; "Kan jag ringa dig senare, vi bara MÅSTE gå ut en sväng här, det är en sådan fantastisk kväll".

Ute vid spårvagnshållplatsen tvekade jag bara någon sekund innan jag bestämde mig för att promenera genom Linné i den vackra, ljumna kvällen och skjuta på hemåkandet lite. Att genast sätta sig på en skitig, skramlande 6:a från Sahlgrenska skulle vara att med ens förstöra den eufori jag upplevde när jag klev ut genom sjukhusets dörrar.

Så jag gick och jag andades, och insöp och njöt. Och var bara lycklig ända in i själen. Unnade mig en milkshake och en fransk hotdog när jag gick förbi 7:ans Sibylla i Vasastan, och kände mig fri och ledig och alldeles semesterpirrig i hela kroppen där jag strosade fram längs allén. Fast det bara var en vanlig kväll på väg hem från jobbet, med en likadan arbetskväll väntandes på andra sidan dygnet.

Det är lustigt vad sommaren gör med oss. Jag är så glad att vi har årstidsväxlingar och får känna dessa underbara, fan-så-jobbiga, frustrerande och härliga kontraster dem emellan. Och jo, Göteborg är en väldigt vacker stad.