Om jag hade sagt detta till den Hanna som precis börjat jobba på sin arbetsplats för tre månader sedan och som jämt hade magkatarr där i början, när allt var nytt, skrämmande och ack så stressigt (men kul också), hade hon nog skrattat mig rakt upp i ansiktet.

Nu är arbetsnarkomani ett av mina främsta personlighetsdrag. Okej, riktigt så illa är det kanske inte. Men om man har mycket i huvudet som rör privatlivet, många saker att tänka på eller är lite halvt nere över någonting, då är mitt jobb perfekt! Man kommer dit, scrubar om, tar emot rapport på sina patienter och är sen helt förlorad i jobbet. Det hinns liksom inte med något annat under den tiden man är där. Och när man sedan går hem efter sitt arbetspass har man helt nya krafter att ta itu med sitt privata igen, man är som en pånyttfödd person med ett helt nytt utgångsläge och fräscha tankar. Fantastiskt va?