Syskonskap
Igår kände jag mig lite deppig, har haft en period den senaste tiden då jag varit ovanligt nedstämd från och till. Min teori är att det beror på att jag nu, efter två månader, faktiskt landat i mitt relativt nyblivna singelskap, och insett att jag är "ensam". Nej, ensam är fel ord, jag har många fantastiska och fina människor i mitt liv som jag älskar och bryr mig om, men jag syftar på en annan slags ensamhet. Den som yttrar sig i att jag inte har någon att komma hem till varje dag, någon som alltid ringer mig efter jobbet för att höra hur dagen varit eller någon som man vet alltid sätter en själv i första rummet. Någon att somna bredvid varje kväll och vakna med varje morgon. Detta fattas mig just nu. Men jag vet ju också att den värsta saknaden av detta är övergående.
I varje fall, igår pratade jag med min syster i telefon och berättade hur jag kände och mådde. Hon sa då genast "Men jag älskar dig i alla fall". Varpå jag lite skämtsamt frågade om det verkligen var helt säkert. "Haha, jag är ju tvungen, jag är ju din syster" svarade hon då. Precis vad jag behövde höra. Not. Men skämt åsido. Denna konversation ledde fram till att vi började diskutera om vi verkligen hade älskat varandra om vi inte varit syskon, men ändå känt varandra.
Svaret är troligtvis att vi inte hade velat umgås alls. Vi är så totalt olika att vi, med åldersskillnaden på fyra år borträknad, troligtvis hade undvikit varandra och varandras vänskapskretsar helt och hållet. Vi hade antagligen inte varit öppensinnade nog att se några andra sidor hos varandra än de rent ytliga, de som man ser och upplever hos avlägsna bekanta. Därför är det så fantastiskt, att två sådana olika individer som bara råkar vara framavlade och födda av samma föräldrar, kan komma så bra överens, ha så fruktansvärt kul ihop och älska varandra så innerligt mycket.
Det får mig att börja undra hur många goda vänner man omedvetet stöter bort under livets gång, på grund av perception och fördom. Eller om det mest är syskon förunnat att finna den gemenskapen trots extrema olikheter, eftersom man ihopsocialiserats ända sedan tidig barndom. Ja, säg det. Faktum kvarstår ju att vissa syskon faktiskt inte alls tål varandra, ihopsocialiserade eller inte.
Jaja, mest lite flumskriverier och sena tankar såhär på kvällskvisten.
Jag & siz, lätt salongsberusade för drygt ett år sedan.
det är så himla sant det du skriver där om syskon. det är precis samma för mig. men har faktiskt med åren lärt mig att inte döma folk så fort. som jag tex gjorde under högstadiet och gymnasiet.
men givetvis är det fortfarande lättare att knyta an till de som man upplever som mer lika en själv. tyvärr.
hoppas det löser sig med ensamhetskänslan snart. av egen erfarenhet vet jag också att den känslan är oerhört svår..hujedamig! men du ska se att det blir bättre snart ;)
Ja, förhoppningsvis lär man sig något av livet ;)
Tack för din support! Det är absolut en svår känsla. Man är liksom inte van vid att vara ensam och det är nog den känslan som är mest överväldigande. Plötsligt känns det som att INGEN bryr sig om en (fast man vet att dom gör det), bara för att man inte har den där speciella tillgivenheten till någon, den som man har när man är tillsammans med någon. Innan man vänjer sig och fattar att man faktiskt är rätt så stark själv också :)
