Jag är djupt besviken.
Jag och tre vänner till mig hade bestämt oss för att ha en gemensam fest när vi alla fyller 25. Till och med bestämt datum och bokat lokal. Men så här i sista sekunden så kommer det upp hinder som gör att vi inte kan ha den och nya budet är att vi ska försöka till hösten. Hösten?! Jag vill ha fest nuuuu. Alternativt i sommar.
Så om ni träffar på mig idag och undrar varför jag ser ut som en tjurig 3-åring så vet ni varför. Det var väl dagens i-landsproblem det.

Men faktum kvarstår ju att jag fyller år om några veckor. Något skoj måste man ju ändå hitta på, även om festen inte blir förrn's i höst. Eller?

Idag gäller: Städning, tvätt och packande inför Stockholmsresan imorgon. Jag längtar!

Att dä ska vare så KOMPLICERAT med alla dessa tekniska tingestar nuförtia.

Valborgshelgen ska nämligen spenderas i den kungliga hufvudstaden i år och då måste man boka tågbiljett. Piiis of cäjk änna, tänkte jag övermodigt och började glatt rumstrera om i SJ's onlinebokningssystem. Tills jag kom till en ruta där det stod att man tvunget måste registrera nån urbota fånig kod till sitt visa-kort för att kunna handla på det via nätet.

Vafalls?! utropade jag bestört och bestämde mig (med en ängels tålamod) för å lägga ner skiten. För ikväll i alla fall.

Men utan att fästa för mycket tonvikt vid ovanstående så tror vet jag att Stockholmshelgen kommer att rocka skiten ur det mesta. De tre musketörerna på utflykt. Hanna Montana, Nathalie Imbrugliga & Mitzie the Cat härjandes igen. Precis som förr i tia, på den australiensiska östkusta.

Aend ma nails.
Aend ma blancet.

Rosa naglar betyder att jag har varit ledig idag, för på sjukan får man inte ha nagellack.
Har lunchat på Metze med Oscar, promenerat i solskenet, slappat hemma och fixat matlådor inför jobbveckan. Nu chillar jag framför PingPong-Kungen på SVT 1, och jag förstår mig faktiskt inte alls på den. Kanske ska sova istället, tidig jobbdag imorgon.
Natti!

Ibland undrar jag över fenomenet Facebook. Och över allt bloggande som tagit fart likt en löpeld i vårt mediekåta samhälle. Det finns inget som inte är värt att blogga om eller dela med sig av till sina medmänniskor, tydligen. Och visst, inget ont om bloggande, tvärtom anser jag att det är positivt att människor vill utveckla sin kreativitet genom att driva en blogg, eller att förmedla tankar och åsikter med hjälp av ett verbalt forum. Tankar som annars troligtvis skulle vara avsevärt mer privata, eller delade endast med vänner. Det är väl allmänt känt att det är nyttigt att vidga sina vyer, lära sig att förstå nya perspektiv och att öppna sina sinnen inför omvärlden. På det tror jag fullt och fast. Man kan lära sig mycket om sig själv genom att förstå andra människor, det är också solklart. Är bloggandet ett sätt? Och har det blivit ett av dagens medel på vägen mot självförverkligande?

Frågan jag ställer mig är vad en lagom nivå av exhibitionism egentligen innebär. Övning i offentliggörandet av sitt liv för de stora massorna borde i slutändan leda till mindre diskretion i samhället i helhet. Plötsligt är det inga problem att sprida privata angelägenheter via nätet, fritt för var och en att tillgodogöra sig. Förr var  man däremot aktsam om att "visa upp sin smutsbyk" för andra, med skam och skuld som en naturlig följd av detta, vilket ju också känns fruktansvärt förlegat. Varför känna skam över det som är naturligt och skuld över saker vi alla gör och känner? Lyckligtvis är vi på väg därifrån och inne i en era av frispråkighet. Men frågan kvarstår: Är det var mans önskan idag att slippa vara en privat person? Var kvinnas önskan att få synas, höras, bli uppmärksammad?

Jag är inte emot den strävan om den finns där. Som sagt, att ta del av andras erfarenheter vidgar ens egna vyer. Men jag kan också tycka att det privata är så oerhört värt att bevara. Vad finns det annars som binder oss samman med de människor som står oss närmast, om inte känslor, kärlek, bekännelser, alla inom ramen av ett förtroende för de närmsta.

Därför kan jag ibland känna en stark olust när folk bokstavligt talat viker ut sig själva på Facebook eller sin blogg. Alla ens 628 Facebook-"vänner" ska få veta att man är bakfull, hungrig, kåt, i en relation eller ett fan av "How I met your mother". Det är väl ok, så långt. Men när det kommer till offentligt baktal av vänner och ex, eller en statusuppdatering om att någon i ens närhet dött, då mår jag lätt illa och undrar om inte alla människor av idag innerst inne är små uppmärksamhetshoror. Eller alla människor sedan alltid, fast utan den möjlighet till förmedling som finns i dagsläget?

Det bästa kanske ändå är den gyllene medelvägen? Att vara personlig, men inte intim i den offentliga internetvärlden.

Jag ger er här Lars Winnerbäck som en avslutning på detta inlägg.

I fredags när det kära Kungälvsgänget återigen var samlat över några öl och chokladfondue hemma hos Helena kom dendär diskussionen om gemensamt barnafödande upp igen, som jag berättade om i ett tidigare inlägg.

Mars 2012 alltså, när vi alla (rent hypotetiskt) ska föda vårt första barn.
Elin utbrister (syftande på att jag & Elin är de enda singlarna i gänget): "Så i juni 2011 måste alla par börja tänka på att skaffa barn. Och jag & Hanna tar en charterresa".

Vansinnigt kul om ni frågar mig :P

Mästerlig kväll igår: Öl på Svea (Viktoriagatan) med Oscar, Kim, Camilla, Johan & Fanny. Jag har inte varit på Svea tidigare, men tyckte att det var ett fantastiskt trevligt ställe, rekommenderas varmt för softa vår/sommarkvällar i uteserveringsanda.

Denna sköna låt spelades och har under eftermiddagen gått varm i min spotify-playlist.
Nancy Sinatra - These boots are made for walking

Jag och Natta har gottat oss i solen med lite picknick på min gård. Ett par fräknar rikare blev man i alla fall!

Igår hjälpte jag min syster att flytta från sin andrahandslya till en förstahandstvåa. På 58 kvadratmeter(!). Därmed har min fyra år yngre syster en större lägenhet än mig och med ett riktigt sovrum som jag har önskat mig så länge! Nej, jag är faktiskt inte avis, älskar min lägenhet och mitt "sovrum":


Syrrans lägenhet var väldigt fin med rymliga, ljusa rum & en stor balkong. Dessutom ganska så nytapetserad. Förutom i städskåpet. Är inte detta retro så säg!


Sånt där gör mig lycklig. Tänk på den man/kvinna som i början av 70-talet inrett sitt städskåp med den trendigaste tapeten i affärn och sedan stolt beskådat sitt verk var gång dammsugare eller skurtrasor tagits fram.

Det var en bra flytt och efteråt bjöd Maria & Kenneth på obligatorisk flytthjälps-pizza. Gratis mat talar mer än något annat för att det var en lyckad dag, visst?!

Nu måste jag in i duschen, Nattan kommer hit på fika!

Ni kan pusta ut, jag är inte gravid.

I söndags hade jag som bekant quality- & bullbakstime hemma hos mamma & pappa och sov sedan över, en lugn & njutningsfull natt. Vaknade mer utvilad än på länge och spenderade resten av dagen i Kungälv. Passade på att ringa mina Kungälvsbosatta töser & fram emot sjusnåret var fyra nöjda tjejer & en förstoppad(?) hund vid namn Lotta iväg på en härlig långpromenad i förvårskvällen.

Väl iväg på den där promenaden när vi gick och pratade om ditten & datten & allt möjligt, så påminde oss Malin om något. Nämligen att vi för ett par år sedan (mest på skämt) sagt att vi, när vi skulle börja uppnå den där mogna åldern av föräldraskap, skulle se till att bli gravida ungefär samtidigt. På så sätt kunde vi alla vara mamma-lediga tillsammans,  och kunna glassa runt på stan med våra bebbar ihop, som äkta lattemorsor. Något i den stilen.

Vår gemensamma tidpunkt för barnabörd: Mars 2012.

Efter att ha konstaterat detta skrattade vi högt & började sedan skruva lite besvärat på oss & komma med diverse ursäkter. Det är lite lustigt det där, att ju äldre man blir, desto mer skjuter man på det där datumet.

I mitt 22-åriga huvud var 27 en perfekt ålder att föda barn i.
I mitt 25-åriga utbrister jag frustrerat: mamma vid 27, äru inte riktigt klok??!!!

Egentligen tycker jag fortfarande att det är en bra ålder. Men det passar liksom inte in i mitt liv. Som nybliven singel ser jag ju det inte alldeles bakom hörnet direkt heller :P

Till mamma: Om du hemskt gärna vill ha barnbarn snart så kanske lillasyster Maria kan ställa upp & bli först? (förvisso hittade jag en vältummad bok hemma hos henne sist jag var där som hette "100 anledningar att inte skaffa barn" eller något liknande. So don't get your hopes up.)

Det kanske inte verkar sådär värst fruktansvärt delikat när man ser bilderna, men de är goda, jag lovar!

Gör såhär:

Smöra det godaste knäckebrödet du känner till med valfritt smör. Själv tänker man ju nyttigt och i ♥-kärlsjukdomstermer & kör med Becel. Änna.

Försök nu att osta mackorna med den lilla, sedan länge slängasklara stackars ostskalk du har i kylskåpet.

Gurka på.

Tag sedan falukorv av allra bästa slag, god & rund & flera meter lång (Alla-vi-barn-i-Bullerbyn-referens) och skär den i snitsiga, alledeles lagom tjocka små skivor.

Sådärja, elegant. Nu är det bara det göttigaste kvar. Bre på valfri mängd senap, i det här exemplet har jag valt att använda mig av den lite mer förfinade senapen från Frankrike, Dijonen.

KLART! Nu är det bara att mumsa, njuta & ifrågasätta om Fröken Silver verkligen har ett liv.

Natten till idag kan jag kanske ha sovit max 2 timmar. Och oroligt dessutom.
Det var därför en glåmig Hanna med mörka ringar under ögonen som gick omkring som någon slags sköterske-zombie på jobbet. Patienterna tog detta oväntat väl måste jag säga. Oväntat. Inte en enda verkade tro att jag kommit för att spruta in zombie-elexir i deras oskyldiga ådror, konstigt nog.

I alla fall, väl hemma kl. 17 tänkte jag att jag skulle sova en timme innan jag skulle ut och powerwalka. Vaknade kl 22.00, pigg som en mört. Vad gör man nu då, när man börjar 6.45 även imorgon? Varm mjölk?

Sedan min senaste update här. My God. Detta syndiga förfall av min privata blogosfär kan härröras till: kort & gott en hård helg.

Låt oss nu göra en kort tillbakablick över påskahelgen som gått.

Långfredag enligt Wkipedia: firas i kristen tradition till minne av Jesu korsfästelse och död på Golgata utanför Jerusalem. Firandet av långfredagen började i Jerusalem under 300-talet på initiativ av biskop Kyrillos av Jerusalem. I Norden blev långfredagen helgdag på 1600-talet.

Långfredag enligt mig: Drinkar! Drinkar! Drinkar! Och en toalett vid namn Leif? Inte ok om ni frågar mig.

Påskafton enligt Wikipedia: Påskafton är i den kristna traditionen en ”tom” dag. Kristus ligger i graven, och lärjungarna sitter inlåsta i rädsla för dem som avrättat honom. Inga gudstjänster firas i kyrkan denna dag. Istället väntar man till påsknatten för att fira Kristi uppståndelse. Att påskaftonen i Sverige kommit att bli den stora ”firardagen” under påsken kan troligen ses som en parallell till julaftonen. Påskafton förknippas i Sverige ofta med påskägg fyllt med godis/överraskning och påskmat med ägg. I delar av landet tänds även påskeldar.

Påskafton enligt mig: Feeeeest!!!!! Och en av de roligaste utgångarna på länge.

Påskdagenenligt Wikipedia: Påskdagen firas i kristen tradition till minne av Jesu uppståndelse, och infaller på söndagen i påskhelgen.

Påskdagen enligt mig: Bullbak & allmänt omkringmysande hemma hos mamma & pappa. Gosa med katterna, sova länge i mitt gamla (förvisso omgjorda) flickrum och bli bjuden på god mat. Ren & skär njutning.
<------- Stiiiiligt förkläde.