På lördag åker jag och bästa Natta till Kreta!
Fett med najs med fett (och grekisk mat, måhända? Föredrar egentligen det framför fett)

Det ska bli så sköööönt! Vi har planerat att vi ska ta det lugnt, bada och sola, ta del av kulturen, göra dagsutflykter, unna oss restaurangbesök varje kväll och avnjuta ett glas vitt eller någon drink i stillhet vid havet för att avrunda kvällarna. Komma hem utvilade, fräscha och med en naturligt solkysst look som varar hela sommaren.

Precis som vi tänkt när vi åkte till Lanzarote för två år sedan. Då det slutade med att vi blev drängfulla och tokfestade varje kväll, missade soltimmarna eftersom vi vid den tiden var fullt upptagna med att sova bort vårt bakrus, köpte pulversoppor till middag eftersom pengarna gick till alkohol samt gjorde EN dagsutflykt då vi promenerade till en annan strand (2 kilometer bort). Kom hem utslitna, halvalkoholiserade och med en blekfethet som varade hela året.

Fast. Den här gången är vi ju så himla mycket mognare.


Det var då det..

Guess who's back, back again.. nananananana.. Ja, ni fattar budskapet ;)

Idag fyller jag 25 år. Ett kvartssekel. Det ska bannemej firas. Med att tvätta, tänkte jag. Det är nämligen det roligaste jag vet, haha. Or not. Men när tvättmaskinerna snurrat färdigt är det dags att svida upp sig inför kvällen, en restaurangkväll i goda vänners lag :)

Men först kommer några godingar hit på lite eftermiddagsvin. Sådan lyx får man unna sig när man fyller år, tycker jag!

Tänkte egentligen skriva ett långt inlägg som en ren protest mot dokumentären om McDonalds som visades i SVT i förrgår. Men det får nog faktiskt bli en annan dag i så fall, för jag orkar inte. Ska gå och lägga mig istället, tidig jobbdag är det som gäller imorgon.

Denna dag har varit ledig och helt fantastisk. Det har varit sommar! Jag och mina solbrillor har varit oskiljaktiga hela dagen och en klänning har varit fullt tillräckligt att ha på sig, även kvällstid. Är det inte detta vi lever för i vårt karga land, så säg?

Idag har jag:
-Fikat med Malin i solen på vasagatan.
-Gått på stan med Helena & intagit en delikat McDonaldsmåltid på en solig terass ovanför Kungsgatan, högt över alla shoppingentusiaster. Lyx.
-Bränt kalorier med Emma på en långpromenad, men återfått dem lika snabbt igen då vi bestämde oss för att köpa glass halvvägs.

Och som vanligt glömde jag att dokumentera allt med kameran. Fy skäms och lite spanking på den här bloggerskan säger jag bara!

I mina ögon är det så förbaskat fint med syskonskap.

Igår kände jag mig lite deppig, har haft en period den senaste tiden då jag varit ovanligt nedstämd från och till. Min teori är att det beror på att jag nu, efter två månader, faktiskt landat i mitt relativt nyblivna singelskap, och insett att jag är "ensam". Nej, ensam är fel ord, jag har många fantastiska och fina människor i mitt liv som jag älskar och bryr mig om, men jag syftar på en annan slags ensamhet. Den som yttrar sig i att jag inte har någon att komma hem till varje dag, någon som alltid ringer mig efter jobbet för att höra hur dagen varit eller någon som man vet alltid sätter en själv i första rummet. Någon att somna bredvid varje kväll och vakna med varje morgon. Detta fattas mig just nu. Men jag vet ju också att den värsta saknaden av detta är övergående.

I varje fall, igår pratade jag med min syster i telefon och berättade hur jag kände och mådde. Hon sa då genast "Men jag älskar dig i alla fall". Varpå jag lite skämtsamt frågade om det verkligen var helt säkert. "Haha, jag är ju tvungen, jag är ju din syster" svarade hon då. Precis vad jag behövde höra. Not. Men skämt åsido. Denna konversation ledde fram till att vi började diskutera om vi verkligen hade älskat varandra om vi inte varit syskon, men ändå känt varandra.

Svaret är troligtvis att vi inte hade velat umgås alls. Vi är så totalt olika att vi, med åldersskillnaden på fyra år borträknad, troligtvis hade undvikit varandra och varandras vänskapskretsar helt och hållet. Vi hade antagligen inte varit öppensinnade nog att se några andra sidor hos varandra än de rent ytliga, de som man ser och upplever hos avlägsna bekanta. Därför är det så fantastiskt, att två sådana olika individer som bara råkar vara framavlade och födda av samma föräldrar, kan komma så bra överens, ha så fruktansvärt kul ihop och älska varandra så innerligt mycket.

Det får mig att börja undra hur många goda vänner man omedvetet stöter bort under livets gång, på grund av perception och fördom. Eller om det mest är syskon förunnat att finna den gemenskapen trots extrema olikheter, eftersom man ihopsocialiserats ända sedan tidig barndom. Ja, säg det. Faktum kvarstår ju att vissa syskon faktiskt inte alls tål varandra, ihopsocialiserade eller inte.

Jaja, mest lite flumskriverier och sena tankar såhär på kvällskvisten.


Jag & siz, lätt salongsberusade för drygt ett år sedan.

Funderar på om jag börjar bli sjuk, mår verkligen inte alls bra. Lite kymigt så.

Att bli sjuk är INTE FrökenSilver-style, dock. Håller tummarna för att jag slipper't.

Jag beskrev ju för några dagar sedan hur människor ofta misstror min ålder och gissar att jag är yngre än vad jag egentligen är. Idag på spårvagnen fick jag min revansch! En biljettkontrollant bad att få se legitimation eftersom han trodde att jag eventuellt kunde vara för gammal för att åka på mitt ungdomskort (som gäller under 26 år). Nu känner jag mig följdaktligen som en mycket stolt mogen kvinna.

Sen handlade jag & Oscar mat i saluhallen & lunchade på en parkbänk. Det är så himla vackert ute nu!

Lite bilder från i fredags, då vi hade förfest hos mig.



Väl på Sticky blev väl kvällen mindre dansant, men i alla fall ganska trevlig. Varför är förfesten alltid bäst?

Jag och Madde var på bio igår och såg den spanska rysaren "Hierro".



Den handlar om en kvinna, vars son försvinner spårlöst under mystiska omständigheter på en färja på väg till en ö. Polisutredningarna fortgår utan resultat, men en dag hittas en barnkropp i vattnet och kvinnan tvingas återvända till ön för att identifiera sin döda sons kropp... fortsättning följer :)

Som vanligt var vi väl förberedda på en sömnlös natt efter detta, men i efterhand kunde vi konstatera att det inte funnits någon anledning att oroa sig över nattsömnen. Jag skulle inte beskriva denna filmen som en rysare, mer som ett psykologiskt drama. Både intressant och jäkligt spännande, visst, men ingen rysare. Och snarare erotiska drömmar än mardrömmar efteråt med tanke på alla nakenscener i filmen :)

Sen drack vi öl med Oscar.

Om jag hade sagt detta till den Hanna som precis börjat jobba på sin arbetsplats för tre månader sedan och som jämt hade magkatarr där i början, när allt var nytt, skrämmande och ack så stressigt (men kul också), hade hon nog skrattat mig rakt upp i ansiktet.

Nu är arbetsnarkomani ett av mina främsta personlighetsdrag. Okej, riktigt så illa är det kanske inte. Men om man har mycket i huvudet som rör privatlivet, många saker att tänka på eller är lite halvt nere över någonting, då är mitt jobb perfekt! Man kommer dit, scrubar om, tar emot rapport på sina patienter och är sen helt förlorad i jobbet. Det hinns liksom inte med något annat under den tiden man är där. Och när man sedan går hem efter sitt arbetspass har man helt nya krafter att ta itu med sitt privata igen, man är som en pånyttfödd person med ett helt nytt utgångsläge och fräscha tankar. Fantastiskt va?

Varför i hela fridens namn tycker folk att jag ser så ung ut hela tiden? Ja, inte för att jag klagar, bättre det än att folk tror att man är gammal? Eller? Av någon anledning har flera hakat upp sig på just åldern 16. 16?! Att jag skulle vara det? Säg gärna 20, men 16 är nästan lite av en förolämpning när man snart är 25.

Tre personer som trott att jag är yngre än vad jag är (den senaste tiden):

- Min systers kompis Eddie på en fest hos min syster. Jag ställer mig framför honom och försöker desperat påkalla hans uppmärksamhet genom att vinka, högt tjoa "Heeej Eddie" och vinka lite till (jag träffade ju honom en gång för sisådär 100 år sedan och kände mig därför obligated att hälsa ordentligt). Ingen reaktion. När han till slut uppmärksammar mig ser han ut som ett frågetecken och sträcker fram handen för att hälsa. Jag säger: "Nej, men Eddie, det är ju jag, Marias storasyster. Frågetecknen tätnar i Eddies ansikte, varpå han plötsligt kommer på vem jag är och utbrister: "Jag kände för fan inte igen dig. Du ser ju ut som 16".

- Fru till en av mammas kusiner: "Jaha är detta Bernices döttrar (låter blicken vandra över mig och Maria, pekar sedan på Maria och säger "och du är den äldsta (och sedan på mig) "och du är den yngsta". Jag skakar på huvudet och säger "Nej, det är faktiskt jag som är äldst, men folk tror ofta att det är tvärtom. Det är faktiskt fyra år mellan oss" och skrattar artigt. "Jaha" säger kvinnan förvirrat. "Jaaa, man växer ju olika och.. så..".

- Mycket skeptisk patient på min avdelning när jag kommer för att dela ut eftermiddagsmedicinerna: "Jasså.." (läser min namnskylt) "Är du verkligen sjuksköterska du, du kan väl knappast vara äldre än 16?"

Japp, jag har fortfarande kvar oskulden på systemet, måste alltid visa leg. Och när jag går ut på krogen blir jag nästan jämt legad i entrén. Men för böfvelen, ser ni inte rynkorna?

Min hy börjar äntligen att återfå sitt forna utseende igen efter hormonchocken (läs: mensen) från helvetet. Vad jag har gjort för att förtjäna denna månads kvinnliga gissel vet jag inte. Bara att det börjar bli bättre! Hallelujah!

Som ni märker blev det alltså ingen fest. Jag måste nog motvilligt erkänna att jag fortfarande är lite bakis.
Men jag är ganska nöjd med beslutet att stanna hemma, det kommer betyda att min lediga söndag imorgon kommer kunna fyllas med kvalitetstid och inte bara bli en av de där dagarna som enbart går ut på att återhämta sig från gårdagen.

Jag har lagat min paradrätt som jag ska njuta av och efteråt blir det chirre och någon film från Markus hårddisk som fortfarande ligger kvar här hos mig (förlåt Mackan).

Recept på Fröken Silvers nuvarande paradrätt (Ursprungligen "Kalaskyckling i ugn"):

Detta behövs för 3-4 portioner:
- 3-4 kycklingfiléer
- 3 dl creme fraiche
- 2 msk Dijonsenap
- 1 tsk flytande honung
- 1 tsk torkad basilika
- Ris, avokado, körsbärstomater och ruccolasallad till servering

Skär kycklingfiléerna i mindre bitar, ca. tre bitar av varje filé och salta och peppra. Blanda creme fraiche, senap, honung och basilika och bred över kycklingen. Stek i ugnen i 200 grader ca. 25 minuter.
Servera med ris och tomat- och avokadosallad.

Et voilà!

Stort frågetecken runt detta dilemma.

Igår blev nämligen i vildaste laget för mig som är så himla gammal. Den trevliga natten på Sticky (& BK) slutade med att jag och en taxichaufför betraktade en fantastiskt vacker morgonrodnad himmel tillsammans i en taxi på E20:an mot Stockholm (läs: Munkebäckstorget).

Nu är frågan om jag ska följa med min vän Emma på någon slags kollektivfest med spelning på Hisingen, eller om jag ska slappa i soffan ikväll. Måste fundera på detta.

Kommer ni ihåg barnprogrammet "Skrotnisse & hans vänner"?
Det var ett prima program det, fast lite läskigt. Särskilt läskig kommer jag ihåg att jag tyckte att eremiten var.
Fast, inget barnprogram kunde ju någonsin jämföras i skrämselfaktor med "Ika i rutan". Det var det värsta barnprogrammet. Och det mest fascinerande.

I vilket fall som helst har jag känt mig lite som en eremit idag. Självvalt ensam. Har visserligen pratat i telefon med fyra personer; min syster, Malin, Emelie & min chef. Jag har också gått på stan en sväng och tittat på alla människor (och köpt skor), men kände ganska snart att detta inte var en social dag för min del, och absolut ingen gå-och-knö-på-stan-dag. Åkte istället hem, köpte thaimat, hyrde två svenska filmer och bestämde mig för att lyxa till det med lite choklad.



Jag tycker att det är intressant att man ibland är i så fruktansvärt stort behov av social samvaro med någon levande själ, och ibland helt tvärt om. Men en skön kväll har det i alla fall varit.

Mina damer & herrar: IKA! :

Så nedrans bra!

Min pappa har alltid sagt att det är helt onödigt att slösa pengar på spel eller lotter om man har vårt efternamn. I min släkt har man nämligen aldrig tur i spel, enligt pappas utsago. Däremot har vi tydligen tur i kärlek. Och det är ju bra.

Igår köpte jag en trisslott:

Inte så mycket för att trotsa pappsen, utan snarare för att spontan-få några tusen extra i plånkan (efter mitt dyra leverne i Stockholm).
Såhär gick det:



Plötsligt händer det... INTE.
Så jaa.. Tur i kärlek alltså, bring it on!

Fråga ställd på tunnelbanan till mig i fredags natt av en mycket överförfriskad ung herre som knappt klarade att hålla sina ögon öppna, troligtvis en av sviterna från kvällens alkoholintag.

Den påstådda anledningen till mitt nyblivna hippieskap:

1) Jag har "inga naglar" ("Vaffö haru inga *hick* naglar för?")
Dvs. jag har inte långa naglar, vilket vore ett grovt faux-pas inom vården, där jag ju faktiskt jobbar. (Men jag försäkrar att jag faktiskt har existerande naglar)

2) Jag har gröna mönster i min scarf ("Amen grönt och naturligt liksom *hick*. Som skogen")
Hippiescarfen:


Peace out!

Har spenderat en göra-kul helg i Stockholm dårå. Staden där man inte firar Valborg med Cortége utan med Knugens födelsedag, där systembolagen ligger lika tätt utspridda som plankorna i ett trägolv och där det är ok att klubbarna går i stil med östtyskt 80-tal, bara de är belägna på Stureplan.

Har varit en förbaskat trevlig helg, präglad av dagdriveri, livsnjuteri, frosseri och syndigt leverne i allmänhet. Lovely mos.

Vi firade Kungen på hans stora dag på Valborgsmässoafton. Han var såklart väldigt tacksam för att vi valt att medverka.



Flum och tubåkande. Bra grejjer med bra tjejer.