Ibland undrar jag över fenomenet Facebook. Och över allt bloggande som tagit fart likt en löpeld i vårt mediekåta samhälle. Det finns inget som inte är värt att blogga om eller dela med sig av till sina medmänniskor, tydligen. Och visst, inget ont om bloggande, tvärtom anser jag att det är positivt att människor vill utveckla sin kreativitet genom att driva en blogg, eller att förmedla tankar och åsikter med hjälp av ett verbalt forum. Tankar som annars troligtvis skulle vara avsevärt mer privata, eller delade endast med vänner. Det är väl allmänt känt att det är nyttigt att vidga sina vyer, lära sig att förstå nya perspektiv och att öppna sina sinnen inför omvärlden. På det tror jag fullt och fast. Man kan lära sig mycket om sig själv genom att förstå andra människor, det är också solklart. Är bloggandet ett sätt? Och har det blivit ett av dagens medel på vägen mot självförverkligande?

Frågan jag ställer mig är vad en lagom nivå av exhibitionism egentligen innebär. Övning i offentliggörandet av sitt liv för de stora massorna borde i slutändan leda till mindre diskretion i samhället i helhet. Plötsligt är det inga problem att sprida privata angelägenheter via nätet, fritt för var och en att tillgodogöra sig. Förr var  man däremot aktsam om att "visa upp sin smutsbyk" för andra, med skam och skuld som en naturlig följd av detta, vilket ju också känns fruktansvärt förlegat. Varför känna skam över det som är naturligt och skuld över saker vi alla gör och känner? Lyckligtvis är vi på väg därifrån och inne i en era av frispråkighet. Men frågan kvarstår: Är det var mans önskan idag att slippa vara en privat person? Var kvinnas önskan att få synas, höras, bli uppmärksammad?

Jag är inte emot den strävan om den finns där. Som sagt, att ta del av andras erfarenheter vidgar ens egna vyer. Men jag kan också tycka att det privata är så oerhört värt att bevara. Vad finns det annars som binder oss samman med de människor som står oss närmast, om inte känslor, kärlek, bekännelser, alla inom ramen av ett förtroende för de närmsta.

Därför kan jag ibland känna en stark olust när folk bokstavligt talat viker ut sig själva på Facebook eller sin blogg. Alla ens 628 Facebook-"vänner" ska få veta att man är bakfull, hungrig, kåt, i en relation eller ett fan av "How I met your mother". Det är väl ok, så långt. Men när det kommer till offentligt baktal av vänner och ex, eller en statusuppdatering om att någon i ens närhet dött, då mår jag lätt illa och undrar om inte alla människor av idag innerst inne är små uppmärksamhetshoror. Eller alla människor sedan alltid, fast utan den möjlighet till förmedling som finns i dagsläget?

Det bästa kanske ändå är den gyllene medelvägen? Att vara personlig, men inte intim i den offentliga internetvärlden.

Jag ger er här Lars Winnerbäck som en avslutning på detta inlägg.